mangemamman.blogg.se

Jag är en riktig bloggare nu, asså wow. 32 personer hade spanat in mitt senaste blogginlägg. Ok, jag tror jag ska börja livnära mig på att blogga nu. Tack hörrni därute. Ringer till riktiga jobbet och säger upp mig bums.

 

Jag lyssnade på en podd idag och där pratade de bland annat om att de fått en negativ kommentar på sin nystartade podd och det tog hårt på dem, de fick bearbeta det ett tag liksom. Och ja, så är det ju. Jag får ju hundratals kommentarer på mina inlägg (eller inte) och bland alla pepp så är det ändå de mer negativa kommentarrerna som fastnar värst i skallen på en. Det har inte hänt mig i bloggsammanhang än, men jag vet hur jag fungerar, och hur det varit i andra situationer liksom. Man suger åt sig det dåliga trots att 90 % av alla sa att man exempelvis sjöng bra.
Jag vill ju till exempel hemskt gärna att ni läser det jag skriver men jag vill typ inte berätta när jag skrivit något nytt, det känns läskigt astt lämna ut sig. Som nu sist när jag skrev på instagram att jag hade bloggat, hjälpes vad pulsen går upp och tankarna säger alla kommer skratta åt dig, det kommer vara noll igenkänning, du har tappat det - förra inlägget var väl ok men nu skriver hon totalt ointressant osv osv.  Det är inte som att jag alltid är fullt så positiv som jag kan låta när jag skriver. JAG ÄR SÄMST, EGENTLIGEN ÄR JAG SÄÄHÄÄMST. Nej fullt så dramatisk är jag inte. Aldrig, eller hur Anton.

 

Hur som helst så är det kul att skriva av sig ibland.

(Ok, detta inlägg blev inte helintressant, på ett sätt vill jag radera det och återkomma med nåt bättre. Men nix. Jag publicerar OCH återkommer med något bättre.)

 

 

Piis!